Usch för gullvivehäxor!

av Anna-Karin den 9 maj, 2012 i Okategoriserade med Inga kommentarer

Nu sticker de späda gullvivorna upp i gräset. Förutom just där de växer, är de vackrast bara några få tillsammans, i sin praktfulla enkelhet.
Vi är privilegierade som har de rara blommorna på tomten.

För tio år sedan var dikesrenarna mittemot vårt hus knallgula så här års. Inte nu längre.
Gullvivor lär föröka sig via rötterna och inte frön. Det visste inte ”våra” gullvivor om. De dog ut efter fyra säsongers ihärdigt repande av ”gullvivehäxan”. Jag var så upprörd och rent ut sagt förbannad över den där käringen som parkerade sin lilla röda bil och hoppade ur och skövlade gullvivorna, fyllde bagaget med dem. Jag kåserade om henne i radion,  P4 Skaraborg. Det är nästan på dagen 9 år sedan det sändes. Jag är fortfarande lika arg.
Så här lät det då: Gullvivehäxan

Jag gillar att prata!

av Anna-Karin den 12 april, 2012 i Kommunikation, Okategoriserade med Inga kommentarer

Våren är som bekant en tid när allt vaknar upp och nu börjar det hända saker även i mitt företagande.
Drivaprogrammet sätter fart på tankarna och jag arbetar mycket med att hitta den rätta inriktningen på min verksamhet.
Hittills har jag mest haft uppdrag som handlar om texter, framför allt till nyhetsbrev, hemsidor och pressmeddelanden. Det kommer jag att åta mig även i fortsättningen.
Men det jag verkligen vill är att dela med mig av erfarenheter och verktyg som får fler att våga stå och tala inför en publik.
Om vi förbereder oss inför en muntlig presentation, så är det själva orden vi förbereder. Då står de ändå bara för 10 procent av budskapet. Resten är vårt kroppspråk och vår röst.
Det är hur intressant som helst att få en inblick i hur man bemöts beroende på vilket kroppsspråk man använder – och hur man kan använda det till sin fördel i förhandlingar, när man vill närma sig någon eller sätta sig i respekt. Tänk vad mycket nytta jag själv har haft av det, jag som var så blyg och rodnade för ingenting när jag var liten.

Idag deltog jag för första gången i P4 SR Skaraborgs Nyhetspanel. Jättekul!
Vi är tre personer som för fundera och diskutera kring aktuella nyheter. Jag kommer att vara med lite nu och då. Idag pratade vi, passande nog, just om blyghet (20 minuter in i programmet).
http://sverigesradio.se/sida/ljud/3876369

Nu ska jag sälja! (eller snart i alla fall…)

av Anna-Karin den 14 mars, 2012 i Okategoriserade med Inga kommentarer

Ojojoj, nu har jag lyssnat på fantastiska Ulla-Lisa Thordén. Hon var föreläsare i förra veckan på Drivaprojektets andra träff.

Det här med att sälja är ju rejält laddat för många av oss. Det är inte det lättaste att lyfta på luren och sälja in sig. Men vi övar på varandra och blir peppade att ta tag i även säljbiten. Genast. Eller… ja, snart i alla fall.

En av de stora fördelarna med att vara med i Driva är att man träffar så många andra i samma situation.Vi är omkring 40-50 företagare från Västra Götaland som träffas en dag varannan vecka. Jag har fått en inblick i vilka helt fantastiska företagsidéer det finns där ute!

Jag har också insett att jag vill paketera om mig och mina tjänster. Det ska vara enkelt att förstå vad jag gör. Så det kommer!

Självklart nätverkar vi också och tar vara på varandras kompetenser. Bilden visar en av våra nätverksaktiviteter. Vi har gjort annonser/efterlysningar, som vi satte upp på väggen. Sedan gick vi runt och läste vad de andra hade skrivit och hittade på så vis nya samarbetspartners och fick tips om leverantörer av efterfrågade tjänster. Kanon! Tänk så enkelt det kan göras.

 

 

 

 

 

 

Jag ser fram emot vår nästa träff! Då är det förhandlingsteknik på schemat. Akta er vad jag kommer att bli bra på att förhandla. :-)

Superkalla godisar blir som frigolit

av Anna-Karin den 16 februari, 2012 i Okategoriserade med Inga kommentarer

”Snart får ni provsmaka allihop. Jag lägger ner godissvamparna här – det är flytande kväve och 200 minusgrader!”
Barnen sitter som ljus – ja, vi vuxna också för den delen – och lyssnar till den unga mannen i vit kemistrock. Efter svamparna åker tulpaner ner, och studsbollar, och metallkulor.
Det är sportlov på Universeum i Göteborg och barnens ögon riktigt glittrar när de engagerar sig och gissar glatt på hur den oerhörda kylan ska förändra de olika sakerna. Tulpanerna blir så krispiga att de faller i smulor bara vi nuddar vid dem, studsbollen slutar studsa och godissvamparna smakar gott, men känns som frigolit.
Killen i kemirocken står högt i kurs hos såväl barn som vuxna där han medryckande berättar om molekyler som drar ihop sig och söker sig tätt intill varandra när det blir kallt. ”Precis som vi gör.”
Tänk vad det går att göra mycket roligt av kemi! Och de flesta ungar gillar såna här experiment. Men någonstans på vägen tappar vi dem;
det är väldigt få som vill plugga kemi på universitetet idag. Det är ännu färre som vill plugga kemi med livsmedelsinriktning. Det är så synd, för det behövs.
Någonstans tappar vi vår nyfikenhet och lekfullhet. Det är tur att man får tillbaka en del av det sådana här dagar.

 

Så okej – jag är röd…

av Anna-Karin den 8 februari, 2012 i Kommunikation, Okategoriserade med 4 kommentarer

Jag har blivit antagen till Drivhusets program Driva, som går ut på att minska startsträckan för oss som nyss startat eget företag. Programmet består av tre delar: föreläsningar, nätverkande och mentorskap. Mumma för mig som går igång på nätverk!
På kickoffen var vi omkring 40 företagare som träffades i Handels lokaler i Göteborg. Vilken underbar samling! Här fanns coacher, aborister, deponikillar, sångpedagog, trollkonstnärer, fotografer, jurist, smyckedesigner… Och här fick jag lära mig mer om vad jag går igång på.
Jörgen Ålebring från Sensus föreläste nämligen om beteendestilar. Enligt analysen IDI kan vi delas in i gröna, röda, blå och gula beteendestilar. Många har gjort testen och jag har gjort liknande förut, men tycker alltid det är lika fascinerande – det här att utifrån psykologiska modeller höra någon beskriva en själv, utan att ha en aning om vem jag är.
Jag är så röd.  Det innebär bland annat att jag är motiverande och drivande, att jag gillar att jobba tillsammans med andra människor och känner mig bekväm även i stora grupper, att jag trivs bra när jag får nya utmaningar och att jag gärna vill ha roligt.
Nu har jag ju andra sidor också, som hör till de andra beteendetyperna, men jag kunde verkligen känna att den här definitionen passade in på mig. Det är kul att lära känna sig själv och inse vad det är som får en att ticka – och varför det kan kännas motigt i vissa situationer. Då blir det ju lättare att förhålla sig till det. Det blir också lättare att bemöta sina kunder på rätt sätt – och det var ju också vad som var meningen med den här dagen.

Jörgen satte motton för de olika beteendetyperna:
Grön: Vi ska göra det – och vi ska göra det tillsammans
Blå: Vi ska göra det – och vi ska göra det på rätt sätt
Gul: Vi ska göra det – och vi ska göra det effektivt
Röd: Vi ska göra det – och vi ska göra det på ett roligt sätt

Ordet kul är till och med ett av de tre värdeord jag har valt för mitt företag. Lyhört, pålitligt och kul. Allt är inte roligt här i världen, men till och med de tråkigaste sakerna går att göra lite roligare. Och när jag har kul, då jobbar jag bra.
Jag är så röd. :-)

Ett stilla rum för själen

av Anna-Karin den 1 februari, 2012 i Okategoriserade med 2 kommentarer

Vissa saker borde jag göra oftare.
Tänker jag när jag sitter i Växjös vackra domkyrka.
Utifrån sett är kyrkan inget att skryta med, med sina lite kaninöronliknande tornspiror, men från och med entrén är jag helt såld.
Här har man verkligen tagit vara på sitt varumärke: en kyrka mitt i Glasriket! Fantastisk glaskonst finns överallt, inte minst i altartavlan och i ljusträdet.
Jag gillar det sätt som de har tagit tillvara det gamla och låtit det stå kvar tillsammans med det moderna glaset. Det ger mig en känsla av trygghet och livskraft. Att det är okej att förändra sig och gå vidare, men att det ändå finns en trygghet kvar i det gamla.
    


Kyrkorum äger en stillhet som man sällan hittar idag. Det är det jag inser när jag sitter där och tänker att vissa saker borde jag göra oftare.
Nu har jag också turen att få äga kyrkorummet alldeles för mig själv och kan ta till mig det i min egen takt, en alldeles vanlig onsdagskväll. Någonstans i kyrkans lokaler övar en sopran och en baryton på ett vackert stycke, ackompanjerade av ett piano. Jag får lyssna alldeles i fred.
Och sedan, när jag lämnar min sköna stol vid ljusträdet där Eva sträcker sig efter ett rött äpple, och går vidare en lov i kyrkan ser jag en så härligt modern innovation att jag blir alldeles lycklig.
En kollektomat! Me like!  Jag som så sällan har kontanter i plånboken. Det ska vara enkelt att ge och det blir det här. Nu kunde jag lätt tacka för denna stund av stillhet. Det kändes fint.
Jag lämnar kyrkan och tänker, att det här borde jag göra oftare. Då har man väl lyckats som kyrka?

Ärligt Talats profilfärg = Årets färg

av Anna-Karin den 11 januari, 2012 i Kommunikation med 2 kommentarer

När jag skulle välja profilfärger till Ärligt Talat kunde jag inte motstå orange - eller brandgult, som det väl egentligen borde heta på svenska.
Jag blir glad när jag ser orange. Trots – eller tack vare? – att jag är uppvuxen på 1970-talet, då väl i stort sett allt var just orange eller brunt.
Färgen lär förmedla egenskaper som rolig, entusiastisk, sällskaplig, vital och hämningslös.
Hm… så värst hämningslöst vet jag inte om jag och mitt företag är, men resten hoppas jag stämmer bra. Det är min fasta övertygelse att jag gör ett bättre jobb när jag har kul. Därmed inte sagt att jag undviker att göra det som är tråkigt, men kan det göras roligare, så varför inte?

Varje år väljs Årets färg. Och kan ni tänka er, färgen för 2012 är… *trumvirvel*… orange!

Vad har du eller ditt företag för profilfärg? Kommunicerar färgen det som ditt företag står för, eller valde du den bara för att den är snygg?
Ärligt Talats andra profilfärg är blå – men den kan vi tala om en annan gång. När den har blivit årets färg… :-)

Jag önskar alla ett nätverk!

av Anna-Karin den 31 december, 2011 i Kåserier, Okategoriserade med Inga kommentarer

Några skälvande timmar återstår av 2011. Tid för reflektion.
Det har varit ett roligt, sorgligt, arbetsamt, utmanande och upplyftande år. Det är väl just så som livet oftast är. En blandning av sött och salt.
Läste idag Karin Thunbergs krönika i Svenska Dagbladet. Där skriver hon så oerhört fint om de människor vi förlorat under året, att det borde vara med dem som med saker som kommer bort, men plötsligt bara dyker upp igen. Att våra förlorade vänner bara är utlånade en stund till någon som behöver dem bättre just nu.
Jag miste en vän just så här års förra året. Det har varit – som det brukar stå i annonser på familjesidan – ett år av ensamhet. Hon fyllde verkligen en plats och en funktion i mitt liv och det är tomt utan henne. Som tur är var vi många som fick vara hennes vänner och tillsammans kan vi minnas henne med glädje och sorg, med skratt och gråt.

Vad vore jag utan mina nätverk? Jag bryr mig inte om ifall uttrycket nätverk är slitet, för företeelsen är det minsann inte. Jag har både större och mindre nätverk och jag inser allt oftare hur otroligt värdefullt det är. Ett litet nätverk består endast av tre kvinnor. Det är det enda lilla med det nätverket, vill jag poängtera – annars får jag ”på mopo” av de andra två. :-) Vi träffas och samtalar framför allt om yrkesrelaterade händelser. Det kan vara konflikter, kommande utmaningar eller tunga nederlag som stöts och blöts. Vi coachar varandra, är ganska tuffa och påminner varandra om vad vi är bra på, vad vi behöver träna på och hur vi ska gå vidare. Det är guld värt!

Ett annat nätverk består för alltid av åtta kvinnor, även om vi bara är sju kvar i jordelivet. LUS – Litterära ukulelesällskapet - är ett spretigt gäng med olika intressen, familjekonstellationer, geografiskt ursprung och sinnelag. Men vi har så kul tillsammans. Strax före jul gjorde faktiskt  Skaraborgs läns tidning ett reportage om oss.
Förhoppningsvis kan det inspirera fler till att värdesätta sina egna nätverk. För jag tror att många har nätverk redan, fast man kanske inte riktigt ser dem eller inser vilket värde de har.

Jag önskar att alla finge ett bra och pålitligt nätverk – det får bli min önskan inför 2012.

Gott Nytt År!

 

 

More than words

av Anna-Karin den 15 december, 2011 i Kommunikation med Inga kommentarer

Kollegan Jasmin tipsade om en ljudillustration till föregående blogginlägg. Så varsågoda, här kommer More than words med Extreme:
http://www.youtube.com/watch?v=UrIiLvg58SY&ob=av2e

Tack Jasmin!

Så mycket mer än ord…

av Anna-Karin den 14 december, 2011 i Kommunikation med 2 kommentarer

När vi förmedlar något, är orden bara tio procent av budskapet. Tio procent!
Övriga procent, då? Jo, kroppsspråket står för 70 procent och rösten 20 procent.
Sätt det i relation till hur mycket tid vi lägger ner på att hitta de rätta formuleringarna, jämfört med hur mycket vi faktiskt övar på själva framförandet.

Förra veckan höll jag en föreläsning i Muntlig presentationsteknik för studenter på Etologi- och Djurskyddsprogrammet vid SLU, Skara. Det är alltid lika roligt och inspirerande att föreläsa för studenter! Det är över huvud taget väldigt roligt att stå och prata inför människor.
Jo, jag tycker verkligen det och det gör mig ganska unik.
Det finns undersökningar som visar att det värsta folk vet, är just att prata inför andra.
Det näst värsta är att dö…

Varför det är så, är egentligen inte så konstigt att förstå. Vi tränar för lite.
Att tala inför en grupp utan att träna på kroppspråket och rösten, är som att ställa upp i Vasaloppet med bra skidor, men utan att ha vallat och tränat konditionen. Lyckas man är det mer beroende på medfödd talang och lyckliga omständigheter, än skicklighet.

Och jag har tränat och tränar fortfarande så fort jag får en chans. Det började under studentåren i Uppsala, när jag allt oftare hamnade i sammanhang där man förväntades kunna berätta. Det kunde vara studiebesök på nationen, presentation inför sina kursare, diskussioner på lektionerna… I början rann svettdropparna på ryggen och knäna skakade, men jag insåg ganska snabbt att de flesta andra var så uppfyllda över sin egen rädsla över att behöva prata, att de knappast lade märke till hur nervös jag var.
Ju oftare jag utsatte mig för detta, desto lindrigare blev besvären. Numer hör jag till dem som ser en festinbjudan som en möjlighet att äntligen få stå i händelsernas centrum igen. :-)

Därmed inte sagt att jag inte är nervös inför ett ”framträndande”. Men adrenalinkicken efteråt är värt det mesta! Och som sagt, det handlar inte om att jag på något vis är en särskilt god talare, utan att jag fått möjlighet att träna mycket.

Visst är det fascinerande att tänka på hur lätt det är att misslyckas med att föra fram sitt budskap, på grund av ett motsägande kroppspråk? Det känns liksom inte helt äkta, när någon säger: ”Kul att träffas!” och samtidigt ser ner i marken och ger ett slappt handslag. Eller när chefen står inför sin personal med händerna hårt knäppta framför sig och talar om att företaget är öppna för idéer från personalen.

Men det är roligare – och mer framgångsrikt – att tänka på möjligheterna att lyckas, än riskerna att misslyckas. Så i stället för att du nu ska känna dig (ännu mer) avskräckt från att prata inför andra, så skulle jag vilja att du känner att det finns fantastiska möjligheter. För anledningen till att vi står där inför människorna, är ju att vi har något att berätta. Så ta chansen – ju oftare, desto bättre!


 

 

 

”Att tala inför en grupp utan att träna på kroppspråket och rösten,  är som att ställa upp i Vasaloppet med bra skidor, men utan att ha vallat och tränat konditionen.”

 

← Äldre inlägg